8 LUDVIG NORDSTRÖM och järpen i 12 skilling'. Och skepparn köp av den, som har! Östensson teg en stund. — Det är nog så, det, sa han till slut, att hamnborna alltin har haft goa bösser, farligt goa bösser. Det händer nog då och då, att jag hör, hur det knallar på i skogen. Fastän skogen ska vara min, säjs det! — Kan ju vara, att bo-legan ska infordras och fischc har varit dålit! svarte Ångerman. Nu gick gubben tvärt genom vind och lade sig på ny bog. — Det är då rakt unnerligt, sa han, va det är mång, som vill bli fischar. Ska det vara, att det är för mycket arbete på anner håll, tro? Ångerman hade hittills suttit med halvslutna ögon, men nu lyfte han ögonlocken och tittade rakt in i gubben. Denne, som slappnat till under samtalet, var oskyddad och fick blicken som en harpun ända ner i själaroten och kände, hur det högg tag därnere — och inte släppte! Han kunde inte bli loss, han vred och snodde sig på kroken, men det var lögn, han satt där för gott, och Ångerman borrade djupare och djupare och gav inte en tum. Så sutto de en god stund, och gubben bleknade och fick kväljningar, det var, som om hela innanmätet gick upp genom halsen. — Jag hade tänkt tala med dig, Östensson, om en sak! sa nu äntligen Ångerman. — Ska du bygga? frågade gubben, mot sin vilja, men han var fast. — Jag ska nog det! svarte Ångerman. Nör på strand, och så kunde en dra ner timmer nu, när snön komma.