bottenhavsfiskare III stranna, och Östensson kör timmer åt'en, va i allanste tider är karln gjord av? skreko de i stugorna. Johanna satt i Jannes kök, då några kommo in. — Men, männisch, va är det med Ångerman? skreko de, och hon flög upp. — Va är det? Har det hänt nå? — Ja, komma int karln körande bortur skogen i lag med Östensson och lägg opp timmer nor på stranna! Johanna ut, och alla slogo ihop händerna. — Och ska en ha tänkt på maken! Vet int käringa hanses, va karln tar sig till. En sån ställning. Men Johanna gnodde barhuvad i väg norr ut, och där bortom sista kokhuset på nakna stranden stod Ångerman och klådde sig i nacken, medan bonn satt på timmerhögen och hästryggen brann som en vak med imma i solen. Johanna klafsade genom snön och ryckte Ångerman i ärmen. — Hör du, Ångerman! sa hon. Va gör du, karl? Han såg plirande på henne. — Kör int jag timmer! — Men va ska du med timret? — Ska'nt jag bygga? — Här då? — Dug int platsen då? — Men var tar du pengar till arrende? Och har n'Östensson släppt till! Du gör mig rakt toket, karl, aldrin säj du ett endaste ord, nu får hamnfolket komma och berätta, va karln min gör, men jag vet inget. Tyck du, det är rätt, det? Går det till på det viset oppåt lands? Var det så där i prostgåln? Visste int prostinna, va karln hennes tog sig till. Du är då rakt farlig!