112 LUDVIG NORDSTRÖM Ångerman log, såg över till gubben Östensson, vilken också grinade, som om han haft knip i magen, pekade över på hustrun och sade ett enda ord: — Kvinnfolk! Och begynte sen syssla med timret. Den gången gick Johanna hem och grät för första gången. Men hon gjorde det inte otröstad i enslighet, ty kring stolen, där hon satt, samlade sig snart sagt alla gifta kvinnor i hamn, somliga med barn på armarna, andra med barn under mellangärdet, de flesta tomma. — Si på nu! var det en som sa, Anna Kajsa Lock-néus. Nu sitt hon där och skvala som ett hustak, det är fint! Det är grant! Det är karl att prisa, tyck en int det? Så brast det löst, medan Johanna vaggade av ocn an. — Tocket troll till karl! — Komma'n då som ett spektakel från lands och titta med de där otäcka bockögena .. — i mannaminne har en väl aldrin hört, att int hustru och man var ett.. — En har nog hört tal, att hamnborna våra sup och grassera som ena troll, men te minstingen talar dom då om, allt vad dom nånstin har på hjärtat.. och mera till.. — Och så vet en ju det, vad prästen säg: så är en icke mera två utan ett kött! Och si nu! Tocket kött! — Höre du, Johanna! Kan du kalla det här att vara käring åt karln? Då du aldrin få veta nå? Hon torkade tårarna och kände sig uppfordrad att gå emellan, i alla fall. — I får int döma'n så hårt! sa hon. Han är ju från lands!