BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 Nu sades man och man emellan, att Ångerman farit till Öbacka för att köpa varor till en fest, som skulle bli värdig ett sådant hus, och fiskrarna tappade hågen att äta och arbeta och tänkte bara på, vad som väntade. De hade alldeles svängt i sina meningar om Ångerman; de insågo, att han var ouppnåelig och av naturen skapad att överflygla dem i allt, och då de inte kunde trampa honom under sig, togo de revansch genom att dra fördel av honom, i övrigt hålla samman som förr och låta honom leva med sitt, nor på strand för sig. I sina sinnen voro de övertygade om, att det var något fel på karln och att han en vacker dag skulle göra en galenskap och gå överända, och i avvaktan på denna glädje nöjde de sig med det som skedde. Nu kom han hem, låste upp stugan, och packningen bars in i sjöboden. Det var tjärfat och kaggar, lådor och säckar, det var sammanlagt ett par skötbåts-laster, och när hamnborna smygtittade genom kvisthålen i sina sjöbodsväggar och sågo all denna förning, sprungo tänderna i vatten och det skrek i maggropen. Så kom då lördan, och Johanna hade gått ur hus i hus och bjudit. En flaggstång hade Ångerman rest, och nu smällde den nya flaggan för aftonvinden, bron var lövad, och allt var redo. Och gästerna kommo. Det var, som osynliga kyrkklockor ringt samman till gudstjänst, så högtidligt gick allt tillväga. Brisen mojnade ut, som av puraste artighet, inte ett moln fanns på himlen, men varje asp-bestånd stränderna runt brann som lingonklasar, och luften blänkte som glas och hade höstens särskilda klarhet och genomskinlighet. Ångerman stod själv nedanför bron och tog emot