1,32 LUDVIG NORDSTRÖM hamnborna. Ögren kom i kronuniforni, ocli fiskrarna voro helgdagsklädda, de äldsta hade käpp. Men Ångerman själv var klädd i frack, som knäpptes dubbelt om magen, och en storblommig väst, stärk-krage, rosett och frackskjorta. På fötterna hade han sina nya stövlar och utanpå dem galoscherna, i handen hade han käpp och på huvut sin nya hårda hatt. Han tog var och en i hand, och alla sade i tur och ordning: — Tack! — Tack! svarade också Ångerman, och så tillade han: ■— Qå in och ta plass! Som om det varit en cirkus. Inne stod Johanna och var röd som en svamp, klädd i svart tjockt siden, med halwantar på händerna och guldbrosch och nykängorna, och silkesschaletten föll som en kapuschong i nacken. — Tack! sade alla och tog i hand. — Tack! svarte hon och neg, så till sig var hon; hon var rakt gråtfärdig. Aldrig ett ord sa hamnborna först, de satte sig tysta i rader. Kvinnorna längs ena väggen, karlarna längs andra. Mittpå golvet i storkammarn var ett jättebord dukat, med vitaste duktyg och blått postelin! Och glasskål och silverkanna! Och på skänken stodo lysande buteljer ! — Ja, sa Ångerman, då alla kommit. Nu får vi väl läsa till bords! Och gubben Järn, vit och flintskallig, tog genast opp bordsbönen, alla knäppte sina händer och suckade,