BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 och sen började man truga. Så småningom kom man emellertid i farten, och sen bara isen var bruten, gick det som en dans. Så mycket mat hade hamnborna aldrig i levande livet sett, och så underlig mat. Johanna hade själv fått den utvald av patronska där i Öbacka, och fått anvisning dessutom på sammansättningen. Måltiden började med sagosoppa, och i den doppade man krakmandel, och gubbarna fingo punsch i dricksglas, medan fruntimmerna fingo seltersvatten, som kvillrade i näsroten, och det nystes krakmandel, så luften förmörkades; sen var det skinka och medvurst, och till det serverades pomeransbrännvin för fruntimmerna, men gubbarna fingo redigt brännvin ur stora tillbringare, och nu tog samtalet fart, flera lådor kaviar länsades tillsammans med kumminost och katrinplommon; och en burk pickles, till vilken dracks konjak och spanskt vin avslöt det hela, men då sprungo fruntimmerna ut på bron och spottade de skarpa gurkorna, lökaina och tomaterna på backen, medan de, hostande, rödsprängda och gråtögda dunkade varandra i ryggen. — Men vad i syndastraffet är det för mat, folk ät där i Öbacka! hickade de, nära att kvävas och med flådda tungor; men kaffet lindrade plågorna och slätade över svedan. Solen hade sjunkit bak bergen, då maten var inmundigad, och himlen var isgrön, luften kylig, och redan stego höstdimmorna borta över Söröns sump-stränder. Nu hängde flaggan slak, lövruskorna fuktade, och gästerna lallade kring med röda ansikten och färglösa ögon. I ett hörn stod en uppslagen brännvins-kagge och där bredvid på en stol ett par kaffekoppar,