1,32 LUDVIG NORDSTRÖM och titt och tätt sänktes de i kaggen, vars blanka yta helt stilla speglade aftonskimret i fönstren, upphämtade av det starka och tömdes i ett drag. Ögren såg med osäkra blickar på Janne Locknéus och sade: — Du- som är hamnfogde, får fäll hålla nå tal, jussom, och framställa, att Ångerman jussom ha tagit inträde i hamna med den här festen. — Jo, svarte Janne Locknéus, jo, en ska fäll det. Och så såg han upp och ropade: — Hör I, hamnbor! I få hålla mun nu ett tag, jag skulle fäll säja ett ord åt Ångerman här. Var är hän för stans ? — Alla började ropa: — Ångerman! Ångerman! Var är du, Ångerman? Ett par karlar kommo inbogserande med värden, han var likblek i sitt röda skägg, och ögonen överforo gästerna som snabba eldslågor, medan ett djävulskt löje lekte kring munnen. Han var full som ett svin. — Hör du, Ångerman! började Janne Locknéus, och värden stod balanserande med hatten på nacken, fracken full av punsch, skinka, kaffe och kaviar, med rosetten hängande och med käppen i hand, och lyssnade under ett oföränderligt smil. — Nu har du jussom tagit inträde i hamna! sade Locknéus med möda, ty han var nästan lika full och sviktade också. — Ha ja? sluddrade Ångerman. — Jo, det har du! Du har jussom tagit inträde i hamna! — Hä! skrockade Ångerman.