BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 — Du skratta fäll, för att int vi ha så schangtila kläder som du, men vi är int högfärdig av oss. Nää då! — Håll mun! sa Ångerman och ögonen glittrade. — Va sa du ? — Håll mun! sa jag, svarte Ångerman likadant och hånlog. Det blev alldeles dödstyst med ens. Då trängde sig Johanna fram, även hon lite osäker på benen. — Vet du int levande hut, karl, att chikanera hamnfogden? sa hon, rädd och förvirrad. Då lyfte Ångerman käppen, pekade på henne, drog upp sina buskiga ögonbryn i pannan, blottade alla tänderna och sade med den ohyggliga rösten, som hon inte hört sen natten, då pojkarna voro på skullen: — Si, tu äst ofruktsam och föder intet, men tu skal warda hafwande och föda en son. Så wakta tig nu, att tu icke dricker win eller starka drycker och att tu intet orent äter. Ty tu skal warda hafwande och föda en son, hwilken ingen rakeknif skall komma på hufwu-det, förty ten pilten skall vara en Guds Nasir ifrå moderlifwet, och han skall begynna till att frälsa Israel utaf the Filistéers hand! Och sen han sagt detta, vände han på klacken, rag-lade till och stupade ut genom dörren. I detsamma visade sig några främlingar i farstun, det var småvuxna, mörklagda män, och de hade gått genom hamnen men funnit den tom och livlös och voro nu komna hit att begära härbärge, ty de voro bergsprängare från Värmland, som gått fier över fjällen, rott över havet och kommit till ön för att spränga i berget. Alla rätade upp sig, och bråket mellan Ångerman