1,32 LUDVIG NORDSTRÖM — Ångerman! viskade hon. Ångerman! Gå int i land! Vi bli kvar på båten! Men han vände sig och såg på henne, så att gråten med ens brast fram, inte ett ord sa han, men det blev mörkt med ens omkring henne, hon trevade sig ner till hytten i försalongen och där föll hon gråtande i bön. — Förbarma dig, Herre! Förbarma dig över mig! Vad har jag syndat, att du straffar mig i hela mitt liv och aldrig ger mig en lugn stund. Tag mitt liv, om du ser mig full av synd, o Gud, men fräls mig från Babylon och allt elände och låt mig få frid. Du vet, o Herre, jag såg djävulen i Ångermans öga, och jag är så rädd, så mina ben skaka. Förbarma dig, Herre, förbarma dig, för Kristi skuld! Amen! Men Gud förbarmade sig ej, utan djävulen fick ta hand om Ångerman, och Ångerman kom ner, stirrade bara på hustrun och sade sen: — Du komma! Och med skälvande knän följde hon honom över landgången upp i den stora staden. Det liv, han nu ställde till, var inte mänskligt. Det var, som om trettio år fallit av och hela världen än engång låg framför honom, full av löften som förr, han igenkände berättelserna om de lysande tiderna från ungdomen men omsatta i levande verklighet och kött och blod, han såg fiskhamnen packad av skutor, trängseln på kajen, raden av stånd och gummor, butikerna gapade som vidunder, i vilka det bara var att kasta in strömmingen båtlastvis, tiden och åren sjönko undan, och hela hans dröm stod upp, frisk som för tretti år