BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 sen, att organisera stordrift, tjäna upp sig till patron och bli prostars like. Han blev vild framåt kvällen, det var som om ett minne dykt upp, ett minne av att han glömt något, av att han underlåtit något, inte fyllt de uppgifter, han tänkt sig. Han var ju redan gråhårig och femti år och mer, men han var inte patron, han hade inte utfört det han tänkt, han var bara en struntfiskare i Tvärhamn, och nu var det för sent. Så stodo ungdomens rosenröda dröm och ålderdomens skrumpna verklighet emot varandra, nu då det var för sent, hade han äntligen kommit fram till drömmen, men då han sträckte ut handen och ville gripa den, höll vefkligheten tillbaka, han fick bara se men inte röra; det var inte hans, det var andras, allt detta var bara ett hånskratt, ett slag i ansiktet, en hämnd av någon, som var starkare än han. Han blev vild och galen på krogen, där han satt, började dansa på golvet och slog omkull bord, polisen trängde in och tog honom, och när natten föll och stån myllrade av ljus och människor, stod Johanna gråtande utanför kurran, och sen blev det en fördömd historia att få äventyret utrett, Ångerman ombord, och när allt äntligen var klart, vände ångaren stäven mot norr, och nu bar det åter upp till regnet, kölden, dysterheten och brännvinet i den trånga vinkelspetsen, hånfullt, skamligt utsparkad ur den skimrande ungdomsdrömmens värld — som ägdes av andra.