1,32 LUDVIG NORDSTRÖM XVII. När Ångerman åter gjorde sitt inträde i Tvärhamn, var det på ett synnerligen uppseendeväckande men för honom föga hedrande sätt. Ångaren gick nämligen in på sundet och slog back, en skötbåt rodde ut, lade sig längs sidan, portarna slogos upp, och vinschen började arbeta, och ut kom som en mjölsäck i talj-linan den dödfulle fiskaren, som supit hela resan opp, och så vinschades han ner på båtflaken, där han blev liggande som död, medan Johanna kom efter gråtande, och med handen för ögonen roddes i land. Ångerman forslades upp, och kring Johanna samlades hela hamn. Snyftande, harklande och suckande berättade hon nu alla öden, hon måst utstå, och hamnborna kacklade i köket till inpå sena kvällen. När Ångerman vaknade följande morgon, var det frost på marken och isrosor på fönstret, som lyste rött och kallt med en likvit månhalva i övre högra kvadraten. Han reste sig ur sängen, doppade ansiktet i tvättfatet och gick därefter uppför trappan till det vindsrum, som vette åt hamnen. Där blev han stannande vid fönstret och såg ut. Det var, som om han nu för första gången såg hamnen, sådan den verkligen var, och hur föga liknade den icke, vad han mött vid sin ankomst hit. Han såg nu målade stugor, och i bodsvalarna skymtade han röd-mönjade vakare och lager av surströmmingskaggar och han tänkte: — Hock en har hela livet mitt förflutit till gagn för? För hamna och hamnborna. Jag har int mer jag, än