BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 de annre hamnborna, men hamna har vuxit, och alla har gjort efter mej och har lärt av mej! Tvi och tvi fan! Sen gick han ner och satte sig i sjöboden och på flera dar talte han inte med hustrun. Men en kväll, då hon redan lagt sig, kom han in med en yxa i handen. Hon såg upp och fick syn på yxan; och som av en osynlig makt kastades hon ur utdragssoffan, men hon sa inte ett ord, inte han heller, först. Men när hon sakta makade sig åt dörrn, hånlog han och sa: — Nej, nu har jag fått dig i notkilen, nu är du fast, och nu ska jag knacka in skallen din med yx-hammarn! Hon böjde sig hastigt ner och blåste ut ljuset och så var det mörkt i rummet. Och hon hörde, hur detta mörker väste och yttrade: — Det är dig, jag har att tacka för, att jag står, där jag står! Hadde int du varit, hadde jag varit storkarl vid det här laget, men du har haft hela hamna bakom ryggen och dragit ner mig i brännvinet, din.. Och med detsamma tog han ett skutt ut i mörkret, men full som han var stöp han, och innan han kunde resa sig, hade hustrun slagit opp dörrn och störtat ut, och för livet sprang hon in bortför hamnvägen. Och detta var icke första gången! En stund efteråt återvände hon med hjälp, ljus tändes, och då fann man Ångerman liggande i en blod-pöl, han hade fallit på vxan och tillfogat sig själv ett fruktansvärt sår. Kuvad, matt av blodförlust, yr och vinnnelkantig men med blicken lurande yttrade han endast: