1,32 LUDVIG NORDSTRÖM — Gullaligen! förundrade sig de gamla. Så trevligt då! Så behändigt! Det är ju rakt vackert! På det sättet växte nü de unga i hamn, och bättre och bättre skulle det bli, sa skollärarn. Och en sommar kom ett herrskap från stån och bodde sommarn igenom i en fiskarstuga, barnen stojade och lekte med fiskarungarna, och snart kom stadsfolket hitut, vilket gick så bra som helst, sedan hamn blivit så civiliserad och stugorna så snygga och fina, och om hösten bjödo de sina värdfolk in till sig, och där fingo de kaffe och dopp; men icke sprit, ty alla i hamn tillhörde logen »Havets söner». — Ja, en är ju rakt herrskap! sa gummorna. Men främsta och förnämsta huset i hamn var och förblev dock Ångermans, ty där residerade — vem ? Ångerman ? Ack nej, Johanna! — Tok! Ångerman? ! sa hon åt de nyfikna och frågvisa. Gubbstackarn, han har supit så farligt i all sin dar, så han dug rakt ingenting till mer än mocka efter korna! Nej, Johanna, hon hade svällt ut och blivit fet och fått glasögon, och hon var barnmorska i hamn och hade svart sidenkjol och gredelinsidenliv och hatt, och hon var hamnens oldmor. — Kom detta ihåg, sa hon, att ingen i denna hamn har dött i barnsäng i tremannaminne. Min mor var barnmorska, och mormor min var barnmorska, det går jussom i arv, och här i hamna hjälp vi oss själv! Sommarn igenom hade hon de bästa herrskap boende i storstugan, men hon själv och gubben bodde i lillbrvggstukammarn, och mestadelen av sin tid till-