'55 bragte gubben på Sörudden, där han om försommarn kröp på knäna vid åkerrenen och strök med sin darrande hand över den späda havrebrodden, eller stod till midjan i vattnet och byggde gärsgård mot kornas invasioner, och sen dröp vattnet om hans gamla mjöl-färgade byxor, där han stultade fram, stödd mot en granrot, och när en vit underkjol fladdrade från en spik på sjöboden hemma, var det tecken, att middan väntade, gubben sköt ut »snuggan», minsta båten, och nerböjd, liten som en tomte och med blickarna hela tiden oawänt hängande vid Söruddens solglimrande fägring rodde han med små kraftlösa gubbtag hemåt, drog båten, stultade uppför stenmaln och satte sig i bryggstun vid fällbordet; han var bliven barn på nytt, hela hans mannaliv hade försvunnit ur hans minne, gräsen och stråna, jorden och de vaggande blommorna uppfyllde hans själ, och den gamla bondestammen sköt slutligen fram och blommade vid dödens dörr. Så sjönk han bort, som solen sjunker vid horisonten, var ej mer, endast en glans var kvar efter honom ; men hamnen, som segrat över honom, som likt sköna blomster vuxit upp ur hans dödskalle och den mylla, han blivit, fick, såsom till ett ödenas storartade hån, ständigt upprepat i människornas liv, sin högsta och grannaste blomma just i Johanna, som skulle varit hans hjälp. Hennes rykte växte, allt som hans dog ut, och när en vacker och solig höstdag landets konung kom med geväret på axeln från jakt vandrande nerför stenmaln till hamn, förde landshövdingen honom, som den naturligaste sak, fram till Ångermans stuga, och kungen klappade [ohanna pä axeln.