1,32 LUDVIG NORDSTRÖM Men hon såg frimodigt på den högväxte kungen och sade, prövande genom glasögonen: — Ska det vara landets konung och herre, detta? Det bejakades. — Men var har han krona och spira då? undrade gumman; och när hon fick höra, att de voro kvarlämnade i Stockholm, blev hon förgrymmad och sade: — Ska han int ha större högaktning för hamna än att komma i de där vammalsklärna jussom en annan, då! — Men ser ni inte, moster Ångerman, sade landshövdingen, att det är hans majestät ändå? — Jag tänk nog som så, svarte gumman kort, att han får be Herran Gud om förlåtelse för sina synder, han som vi andra! Vid dessa frimodiga ord klappade kungen hennes axel och svarade: — Du har rätt, inför Gud äro vi alla lika! Men Ångerman, brydde sig inte om kungen, han gick och sysslade för sig på Sörudden och var långt borta från denna världen, som blott var ett ont och bedrägligt sken. XXI. Snart var också allt fullbordat, men ännu hade livet en sista fordran innestående hos den gamle, och den skulle utan barmhärtighet uttagas här som alltid annars. Hamnen hade vuxit ut med stormsteg, där fanns nu post- och telefonstation, kyrka med torn och altartavla och egen präst, villor på stranden, badhus och bad-