1,32 LUDVIG NORDSTRÖM bara kroppen, vräkande allt sitt gamla pä honom, och sedan göra honom till syndabock och försonare av sin egen forntid, i mening, tycktes det rentav, som skulle med honom allt sjukt och uselt, allt skamligt och brottsligt sänkas i natt och död och glömska. Men just i det draget, då gubben förlorat allt, var det höst, och hamnlaget skulle en afton ut på grundet. En sommargäst hade på eftermiddagen skänkt gubben en konjaksrest, och gubben tog den med i båten ut på havet. Båtarna lade sig i linje därute på grundet, natten föll, och månen gick upp. Dess glans vidgade sig i ring utom ring, så att hela havet tycktes inneslutet i en jätteryssja med glödande kopparband och maskor. Då satte Ångerman buteljen mot den eldröda mån-flatan och drack, och av den häftiga hettan i blodet väcktes allt hans forna jag upp från det döda. Hela hans liv seglade förbi honom, och med vanmaktens skum otn läpparna kommenderade han pigan att ro båten framför hela skötsättningslinjen. När så båten låg där, glidande upp och ner på dyningen i det starka månljuset, som gjorde allt synligt, knäppte han ner byxorna och kiev upp i akter-stammen, lyfte sin knutna hand mot båtarna och skrek några oartikulerade ljud, varefter han vände sin blottade bakdel mot hela hamnlaget och gjorde sitt tarv. Pigan grät och bannade om vartannat och fick hast att ro undan, men alla hamnborna reste sig i månskenet och pekade med utsträckta händer på den vita fläcken, som roddes bort över havet, och skreko högljutt: — Och si! Och si! Herrans nasir!