'59 XXII. Efter den dagen var det slut med Ångerman, han hade vaknat upp sista gången, men hädanefter stannade han i sin säng. Johanna satt vid sängkanten, även hon förkrossad av penningförlusten, och nu berättade hon för gubben om vilken syndare han varit i hela sitt liv och om allt vad han gjort. — Jag måste visa dig, vem du varit haver, Ångerman, sade hon, att du kan ångra dina gärningar och be Herren Gud förbarma sig, så att ditt straff i helvetet icke bliver så stort. Men Ångerman såg på henne och sluddrade: — Va säg du? Han hade glömt allt. Då uppgav Johanna hoppet, och vintern gick, tyst och lång, snön smälte, och solen kom åter med ny vår och nya förhoppningar, drömmar och planer för hamnborna, men med ingenting för de båda gamla i vita huset norr i hamn. Kattan hade fått vana att ligga på Ångermans bröst under hans långa skägg, och han syntes ha endast ett begär kvar: att alltid ha djuret där. Det enda ord han kunde säga var: — Katta! När hamnbor kommo in, såg han med ångestfulla ögon på dem och började slutligen storsnyfta med handen för ögonen, och de kunde höra honom jämra som ett barn: — Katta! Katta!