Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’59
XXII.
Efter den dagen var det slut med Ångerman, han
hade vaknat upp sista gången, men hädanefter
stannade han i sin säng.
Johanna satt vid sängkanten, även hon förkrossad
av penningförlusten, och nu berättade hon för gubben
om vilken syndare han varit i hela sitt liv och om
allt vad han gjort.
— Jag måste visa dig, vem du varit haver,
Ångerman, sade hon, att du kan ångra dina gärningar och
be Herren Gud förbarma sig, så att ditt straff i
helvetet icke bliver så stort.
Men Ångerman såg på henne och sluddrade:
— Va säg du?
Han hade glömt allt.
Då uppgav Johanna hoppet, och vintern gick, tyst
och lång, snön smälte, och solen kom åter med ny
vår och nya förhoppningar, drömmar och planer för
hamnborna, men med ingenting för de båda gamla i
vita huset norr i hamn.
Kattan hade fått vana att ligga på Ångermans bröst
under hans långa skägg, och han syntes ha endast ett
begär kvar: att alltid ha djuret där. Det enda ord han
kunde säga var:
— Katta!
När hamnbor kommo in, såg han med ångestfulla
ögon på dem och började slutligen storsnyfta med
handen för ögonen, och de kunde höra honom jämra
som ett barn:
— Katta! Katta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
