1,32 LUDVIG NORDSTRÖM Kanske var han rädd, att de skulle beröva honom till och med den. En afton i juni, då häggarna stodo i blom, hade alla i hamn gått bort till ångbåtsbryggan, ty Janne Locknéus' sonson Per Gustav skulle komma hem från Öbacka, där han dan förut blivit student och därmed inympat sin hemö på landets urgamla kulturstam, vilket nu skulle hedras av hamnborna. Johanna var också där, och Ångerman låg alldeles ensam i utdragssoffan med kattan sovande på bröstet under skägget, och genom den öppna dörren kom en gråsparv inhoppande och satte sig på tröskeln. Slagklockan slog, sparven kvittrade, och aftonsolen sken. Då blåste stadsbåten ute om udden, och i detsamma fick gubben som kramp, sträckte hals och sköt upp hakan, en lång rossling hördes, kattan vaknade, reste sig, spände klorna i gubbens blåskjorta och sköt rygg med en väldig gäspning, men då hon märkte, att gubben låg alldeles stilla igen, lade hon sig åter och somnade om, och när Johanna kom hem, var gubben kall och död, som hade ödet bestämt, att kulturens inträde i hamnens liv skulle bli stunden för hans utträde efter trogen tjänst, och där låg han nu och sov, äntligen fri från denna mardröm, som kallas livet!