1,32 LUDVIG NORDSTRÖM den röda skymningen, men de sågo ut i ansiktet som översköljda av blod. De lämnade en hämtare på Ångermans bro och fortsatte sedan in genom hamnen. Det var så kallt, att snön skrek under pjäxorna, och stugorna, i vilkas fönster spiselden dansade, steg, sjönk och dallrade, syntes ödsligt övergivna och till-spillogivna, svartgrå som stannade urtida rullstensklipp, där tomtar kunde äga sitt bo uti, och stående snöhöljda bland några mariga granar och enar i en bergig solbacke, nu omgivna av blålysande snö. Röken, som steg ur de fallfärdiga Skorstenarna, var späd och frusen och blev genast förtärd av luften. Skogen stod svart runtom, och vattnet nere på det smala sundet var fruset till is, som var ömse röd, svart och grön. Men utom uddarna dånade havet. Och därute stod himlen rätt upp som en mörk rök full av köld. I köket hos Simon Locknéus sutto Erik Hardin och Erik Åbygge. De sutto på var sin låga stol framför spisen, där kaffepannan var påsatt och puttrade. Hustru Locknéus vaggade sin unge i ett hörn, där det var skumt, och hon såg genom fönstret samma stjärna, till vars ära hustru Ångerman läst den gamla sångens ord. Hon tänkte ingenting. Ångerman och Locknéus stampade snön på bron och trädde in i det väldiga ångdrag, som uppstod, när den varma luften strömmade ut. Ångerman satte hämtaren på golvet invid spisen, och Locknéus tog fram lermuggarna och ställde dem på spishällen framför karlarna. Han saltade kaffet och ställde av när det var klart, räckte fram sockerbitar, som anskaffats till julens högtid, och lade fram en liten bleckskopa framför sin plats och flyttade hämtaren till sig. När kaffet var