BOTTENHAVSFISKA RE ihällt och avsmakat, fyllde han skopan med brännvin ur hämtaren, drack, sköljde ner med en klunk kaffe, hostade och räckte skopan fylld på nytt åt Ångerman, varefter denne drack och räckte den fyllda skopan åt Hardin, som drack och slutligen räckte den fyllda skopan åt Åbygge. — Det smakas, sade Åbygge. — Det är enkomt julbrännvin, det är sanning, det, sade Hardin och strök dropparna ur skägget. — Käring, sade Locknéus, sov int ungen för dig än, då? •— Jo, nu sov han, svarade hustrun. — Vill du ha dig lite vätte brännvin och kaffe på julaftan ? — Nog tänk jag, det skulle smakas, svarade hustrun och nalkades spisen. Hon kom ut ur hörnets skymning, som tätnat alltefter tidens flykt, och nu lyste de stela ögonen glasigt och stort i det rynkiga ansiktet, vars kindkotor pekade ut som korta hornknölar, och vars näsa halkat uppåt, och vars läppar rördes som två röda maskar lagda under näsan. Hon hade en gammal greplös kopp i handen, fyllde den med kaffe, sög på en sockerbit och höll den andra inknipen i handen. Locknéus räckte henne skopan, och där hon stod framför spisen i det röda fladderskenet, tömde hon den halvfyllda skopan i långsamma klunkar, som pumpades ner genom strupen. — He! sade Ångerman. Du lyse rakt tyck om brännvinet! — Tack! sade kvinnan förnöjt leende och drog sig tillbaka in i skymningen kring barnets vagga. Om en