1,32 LUDVIG NORDSTRÖM stund hördes hon för sig själv gnola pä den gamla psalmen: »I Himmelen, i Himmelen Ther är Glädie stoor, Ther frögda sig Guds Helgon Uthi then Engla-Chor Siungandes: Helig, Helig, Helig är Herren Zebaoth.» Karlarna talade om sommarns fiske och skäljakter till våren. De gjorde upp planer att sätta ofog för sina fiender i hamn, och när någon kom med ett påhitt, som föreföll alla gott, skrattade de och drucko. Elden hade brunnit ner och endast smärre lågor spelade strax ovan glöden med ett puttrande ljud. Av hettan tvangs svetten fram på pannorna, och håret blev smetat vid skinnet. Då hördes slutligen, sedan kvinnan i hörnet somnat över vaggan, ett frasande ljud utanför stugan. Det smällde av skidor, som slogo hop, ord förnummos, och man stampade snön på bron. — Byborna komma! sade Locknéus. — Då gett en gå hem och rusta sig till kapellet, sade Hardin och reste sig med en gäspning. Alla reste sig och sträckte på sig, och man skakade hand med värden. Kvinnan i hörnet vaknade med jämmer, ungen började gråta, och dörren öppnades. Ångan strömmade ut, och det blev ett kyldrag genom rummet. — Guds fred på julaftan! hälsade männen, som kommo in, och sedan hälsningen besvarats, kommo de fram till spisen, där hustrun lagt nytt bränsle på glöden. Ångerman, Hardin och Åbygge gingo ut.