BOTTEN H A VS F1S KA R K 165 Kylan hade tilltagit, och i mörkret, som låg över hamnen, syntes de otaliga stjärnorna som tätt hängande vita blommor på en gren av världsträdet, skuggande över denna lilla undangömda flik av jorden. Det lyste immigt ur det hopkrupna kapellets fönster, och klockhuven syntes likt en tallkrona över taket. De tre fiskrarna skildes vid grinden och försvunno i mörkret, var och en åt sitt håll. Dimmigt ljus skymtade nu i alla fönster, ett orörligt ljus, som om någon liten sol skulle blivit tänd på julafton i varje stuga, men det var av julens högtidliga talgdankar. Och ur mörkret, bortom de skymtande uddarna under stjärnhimlen, dånade havet. II. Hustru Ångerman, som var en präktig människa, hade ordnat stugan grann med eld i spisen, julljus, enris, kaffebord med vit duk och de vackra kopparna, pappersblommor och en stor skorpkorg. Pojken, som hon det året hade inhyses, en stackare om tolv år, hade hon tvättat, kammat och klätt snygg, och nu satt hon vid fällbordet under julljusen och stavade Gamla testamentet, medan pojken Nils satt i spisvrån och lutade sig mot väggen, orörligt stirrande på julbordet. Nederst vid dörren stod tvåkannshämtaren med brännvinet. När Ångerman kom in, var han nära att stjälpa omkull hämtaren. Han tog den, han lyfte den, han satte den på kaffebordet.