BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 Ångerman bleknade och blev tyst, och nu hördes tre tunga slag j väggen, och efter ett skrapande hördes ett dovt rop: — Hur länge förblir du, min tjänare? Jag väntar dig- Jag nalkas dig, Jonas Ångerman. Men Ångerman drog upp sitt yvigaste leende i rödskägget, och ögonen glittrade under luggen, som fallit ner mot ögonbrynen. Han gick fram till skänken efter lilla brännvinsskopan och fyllde den ur kannhämtaren, och, innan hustrun anade något, hade hon en brännvinsskur i ansiktet. — Drick, du djävulens tjänarinna! Du lurar inte Jonas Ångerman två gånger. Var har du pojken nasch? Ha'n bulte slut än? Ta in'en, ska jag lära'n, hur en tuktar töcken en djävul. Därpå fyllde han skopan till bredden och tömde den. — Drick, käring! sade han och fyllde skopan än engång. Han fångade in hustrun, pressade henne mot sängen, bände upp hennes mun och hällde dit den skvätt, som fanns kvar i skopan. Därefter satte han sig på en stol och slog händerna mot knäna och skrattade, så att han grät. Nu började kapellsklockan ringa. Det lät, som om den varit hes och snuvig. Klanglöst, torrt, hemskt, dött gingo klämtslagen på raka vägar till varje stuga med kallelse att komma inför Guds ansikte, men inga jublande och högtidliga tonvågor gungade genom kvällen. När hustru Ångerman hörde klämtslagen, föll hon på knä framför den uppslagna bibeln och ropåde jämrande: — Ack Gud! var mig arme syndare nådig! Herre