1,32 LUDVIG NORDSTRÖM Hustru Ångerman stannade på sin plats i bänken och grät, och hon blev ensam kvar, när alla gått. IV. Ångerman satt vid bordet, då hustrun kom hem, Han sade ingenting, men han följde med ögonen allt, vad hon gjorde. När hon började bädda — och därvid grät hon ännu — log han i skägget. Hon drog ut soffan och lyfte ner kläderna. Plötsligt stannade hon och vände sig mot Ångerman. Då hade hon en yxa i handen. — Har frestaren fört dig så långt, Ångerman? sade hon klagande, medan tårarna flödde. Vad frågar jag efter mitt liv, då det står i Den Endes hand! Vad gälla mina år, och vad bjuda mina dagar? Men skall jag stå för min Herre och Gud på domens förfärliga dag, och, när Han frågar mig och pekar på dig, Ångerman, skall jag då måsta säga: Ack, Herre, han tog mitt liv den julaftonen, då han spydde i kapellet? — Svara, lallade Ångerman, svara, vad fan du vill, men nu ska du smaka yxa, så får du fäll komma dit du vill. Därmed reste han sig och ryckte till sig yxan ur hustruns hand och lyfte den raglande över huvut. Men med ett skri sprang hustrun på dörrn ut i julnatten under stjärnorna, och pojken, som stått och huttrat utan mod att gå in, lopp före. Båda sprungo, högt gråtande, genom hamnen till gamla gubben Griis, och snart sågos karlar bege sig till Ångermans stuga.