1,32 LUDVIG NORDSTRÖM hönan, som är djärvast i flocken, nickar in genom dörren och skrockar över sitt mod, men blir genast utschasad av mor Ångerman. När man nu ätit, får man kaffe, varpå uppbrottet sker, och om en stund, sedan man slamrat i boden och båten, är allting tyst och pärsättningsfolket ror över det soliga sundet till Myresudden, som är fader Ångermans stolthet här i livet, ty han har brutit marken själv. II. När båten skrapade i strandens vita sandbotten hoppade Pär-Erik i land och lyfte ur Greta och Hanna, och sist av alla kom fader Ångerman, som legat i akterstammen. Gräset var mjukt under fötterna och av försommarns ljusa färg, häggen blommade, och dess doft blandades med den fuktiga doften från den närbelägna myren. Tre lador funnos på Myresudden. Alla voro hem för svalor och alla voro fallfärdiga, och dessutom voro de omgivna av rönnar, som skulle blomma i midsommartiden. När Pär-Erik, Johan och Danke spände sig för plogen, som fader Ångerman lånt av Simon Locknéus, ropade Pär-Erik: — I är gammal, morbror Ångerman. Ser I int, att I ha så dålit tåg, så det håll int att ta i. — Dra, I! svarade fader Ångerman. I ha int dragit sönder det än, int. Jösse körde plogen i den tuviga marken, och de tre unga fiskrarna lade tågen över axeln och satte av. Det var tung möda till och med för dessa starka