BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 kroppar; sakta klöv plogbillen upp den motsträviga svaln1, och när Jösse körde ner för djupt, måste dra-garna stanna, ty de orkade inte mer. Men när han då lyfte upp plogen och dragarna togo nya tag, hände det också, att plogen var för lätt nersatt, och då hoppade den upp, och man fick börja på nytt. I tre fåror å rad lade Greta och Hanna potatis, men den fjärde blev tom. När man kom till en tomfåra, vilade man, och det behövdes. När man kommit till den tredje tomfåran i serien, vilade man längre, drack ur hämtarn, som stod under några buskar, och lade sig med huvut i flickornas knä. Fader Ångerman och Jan Ågren hade gått bort för att se om gärdesgårdarna och en del annat, och ungdomarna jämte Jösse voro lämnade för sig på den lilla sluttningen ner mot stranden. När man engång låg och vilade och hade haft mer besvärlig sval än förut, pekade Jösse tvärsöver sundet. Där gick en man och plöjde, han hade häst för plogen, och bakom honom följde en kvinna i röd klänning, och med vitt huckle på huvut. — Losa2 ha det bra, dom! sade Jösse. Dom få ha häst till låns tå bönnren, dom. Men fiskara gett3 dra själv. — Ja, äsch dom orka. Men det är somliga tå dom, som bara driv på! svarade Danke med en gliring. — Jag tänk, du är nog van till dra, så dra du plogen engång, så var det int värre än till styra'n, svarade Jösse. Eller vad säj du, Hanna? — Vet jag, om Danke dra, jag? ' Sval, sval, av gammalnordiska svärd, här = översta markytan, där' gräset har sina rötter. 8 Losa = lotsarna. ' Gett = måste. Böjes: getta, gat, guttat. 12. — N or lf sir Sm , Bnttenhavsfiskare. X