BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 fyllt den lilla båten med ved, soin han plockat längs stranden. Förmodligen hade han också någonstans gömt undan en eller annan ilandfluten stock, som han vid lämpligt tillfälle längre fram skulle hämta och klyva upp till kaggvirke. Ty det var fiskarvaiia, och han var mer driven än någon annan i konsten att stjäla stockar. — Ha I na? ropade Danke till sin far. — Na lite! hördes gubben svara i sitt stora skägg. Nu kom fader Ångerman med Jan Ågren. Han stödde sig på en gammal gren och var krokig och stapplande och liten och grå; Jan gick bredvid honom rak och spänstig men inte mycket större, och han fäktade och pratade högljutt. Vid knappen till mössremmen hade han satt en klase häggblommor och i handen bar han några vildrosor. — Hen en1 ha du, stinta, sade han skrattande och gav vildrosorna åt dottern, som nickade tack och satte dem i barmen. Då blev Pär-Erik röd i ansiktet och såg i backen. En båt syntes över sundet närma sig Myresudden. — Gudskelov! utropade Jösse. Nu komma moster Ångerman med mat. Fader Ångerman, gick och synade. — Åja! sade han. I ha inte vuri så värst lat. I kan vila en stund nu, tills käringa komma med maten åt oss. — Nej, utropade Pär-Erik, nog dra vi en stund till, så val2 räksten dess minner. Det var inte moster Ångerman, det var bara några brokigt klädda sommargäster, som lade i land. De promenerade omkring i gräset. 1 Henen = här. 2 Val = blir.