1,32 LUDVIG NORDSTRÖM — Si, tocka satans kanaljer, väste fader Ångerman. Går dom int och trampa ner koföan för mej. Haje1- åt dom, du Pär-Erik! Pär-Erik skrek. Nu syntes moster Ångermans båt. Maten kom och dukades upp i skuggan av storladan, och man åt med frisk lust. Fader Ångerman tuggade på lite vattlagt bröd och petade i några strömmingar, men han gladde sig åt en halv pilsner, som häradsskrivarn skickat med. Efter maten gick han avsides och lutade sig. Gumman följde honom, och snart sov hon bredvid honom med förklät över huvudet mot alla flygfän. Eftermiddagen, när solen sjönk och luften blev röd i stället för blå, var inte så glad som förmiddagen, då solen steg och allting glittrade. Både körsven och dragare voro nu trötta och retliga, och fader Ångerman och den allförståndige Jan Ågren gingo omkring och mästrade. Tågen sprungo och måste knytas ihop, knutarna skuro i köttet, och när man äntligen fått ett slut på plågan, fick man veta, att det var en hel päråker till att plöja upp, och till på köpet skulle den plöjas med fader Ångermans gamla träplog. Man gick och såg på åkern. — I är toket, morbror! sade Danke. Tro I, att vi ä hästar? — Tocka stackare! var allt, vad fader Ångerman svarare. Och så plöjdes det, till dess att åkern låg där vågad och vacker; då var den gyllene sommarkvällen där, och när de trötta ungdomarna sågo på varandra, stodo 8 Haje = skrika.