1,32 LUDVIG NORDSTRÖM brickan och den gamla gummans massiva glasögon. Och gumman berättade som hon alla somrar förut berättat för andra, vilka berett sina efterträderskor på hennes raljerande, natursanna och religiösa tunga. Men inåt hamn stod man på hamnvägen och ordnade med skötarna för rodden. Somliga av de rödaktigt klädda jäntorna sjöngo, andra stodo tigande vid sina sköthögar, stadspigorna hängde glåmiga ansikten på grindarnas blåmålade spjälor, och pojkarna i sina fladdrande bussaroner och nötta sälskinnspjäxor och med mössorna på nacken skämtade och skrattade med dessa fjärran från komna fåglar, lysande till blick och lockande till åthävor och enligt pojkarnas mening intet bättre önskande än att bli famnade av kraftiga armar. Ångermans dräng kom med en nottög över axeln, vände sig till en stadspiga med ansikte som en grå svamp: — Vill du följa med på grundet i natt, Anna? — Va ska jag där? — Va ska du där! skrattade Hardins Danke. Va ska en stadsjänta på sjön med en fiskarpojke till! Vet du det? Vet du int? Hon ska.. — Tyst, Danke, och tig med långtruten din! ropade hans mor plötsligt genom fönstret mellan röd petunia och pelargonia. — Hå, vad gjorde I, mor? — Teg och höll mun och arbeta. — Skulle int Anna göra det då? Skulle hon int arbeta. Ha I tänkt annat, mor? Eller du, Anna? Plötsligt kommo alla badgästerna springande i en flock, där alla färger lyste i solen.