BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 — Lotskuttern går ut! Lotskuttern går ut! ropade de om varandra. Sedan lotsbåten gått ut, kommo båtarna från slåt-tern runtom med slättfolket. Gistvallarna blevo tomma. Getterna började synas uppi skogen, följda av lappgumman, som drev dem i vall, och lotsstugans fönster uppe på berget brunno i middagssolen. En gammal fiskargubbe gick genom hamnen. Han småpratade för sig själv och tittade genom fönsterna och log. — Jaså, där bär det på grundet! och där med. Kan nog behövas, att I få litet strömming, fischare. I ha dåligt med päninga, jag vet det nog. Jag ha visst nå gamreverser hemma — fast jag tör fäll int få se nå päningar, mens jag lev. På sin bro satt gubben Hardin med rödskägget och smälte kallgröten. Den gamle lutade sig mot gårdsstaketet. — Jaså, du sitt där i sola och gäspe mittpå middan, Erke! — En tör få vile na lite, når en ha vuri i arbete sen klocka två i marest — — Och tänk på grundet för det merige. — Nog tör det hända. Nog tör det hända. Men bleka syns väst i håle. — Hå, den tänk jag int du ä rädd för. Du var int rädd, når du var med Ångerman och hala sköta mina förr i världen. — Det var nog då, det. — En kan nog hala sköta nu med, tänk jag, äsch det sinnet rinn på. Eller vad tro I, Zeterberg? sade Danke, som steg ut på bron, barhuvad, blåögd, gul-