26 2 LUDVIG NORDSTRÖM allt därinne, höljt av ro och stillhet. Slutligen var hela skynket avlyft och en färglös, klar och orörlig ljusning låg över allt, som fanns i kupan och som sov med ett frånvarande och omedvetet uttryck, för betraktaren fullt av skönhet och sorgmodighet. Den nya dagens sken började komma och fyllde upp den förutvarande ljusningen med färg, och då vaknade allt och fick ett nytt ansikte. Rodnad drog över skogar och berg och lägdor. En blå vindkåra krusade vattnen. Kupan började hettas, olika strömmar satte fart på allt. Men redan länge, innan det hunnit bli dag, hade väckarklockorna i hamn börjat surra. Luckorna stöttades ner med ett par fots öppning vid övre kanten, där morgondagern släpptes in, och huttrande hoppade pojkar och jäntor ur sängarna, drogo på sig kläderna, virade amien om halsen, gäspade och smågrälade och hasade sig ner i boden. En tunn ishinna låg på vattnet. Det var blågrönt i himlen, stjärnorna voro enstaka och stora. Det var vasst i luften. Pojkarna klarade sina naturbehov ute på bryggorna, och det hördes ett porl från flera bodar åt gången. Jäntorna drogo sig diskret uppåt, bakom bodarna, på vedbacken. Det hördes några enstaka samtal. — Ha du haft nan fischedröm i natt? — Int. Än du då? — Lika tocke! — Giss på, om det ha vuri strömt i natt? — Tro knafft det. Det ha int sjåse na, och det lyse nog grant utat. — Såg du nan mör i aftes?