26 2 LUDVIG NORDSTRÖM på sundet, andra östrandens mörka band, däröver vågbrotten stötas upp som vit ånga ur en geysir; på höger hand har han hela bodräckan med dess liv, på vänster hand gistvallarna, övergivna, och längre där-ovan under berget och skogen bryggstugorna med upplysta fönster. Han springer förbi pelargonier och petunier i alla fönster och kommer till skräddarns. Då knackar det i skräddarns fönster, och ett gulmagert gubbhuvud med kinesmustascher tittar fram mellan blommorna. — Kom hit! Varnasch kom du från? Vad gör du sör i hamna nu? — Vad jag gör? Jo., båta driv! Båta våra. Jag gett ha nan, som hjälp mej. Vi ha notbåten nor om strandbåthuset, och han sias rakt sant. — Pst!., sa skräddarns dotter plötsligt och knuffade drängen i ryggen, och när han vände sig, såg han henne barfota, barhuvad, i en röd stubb, som fladdrade om de vita benen, och en gammal blå sjökavaj; med yrande och halmfärgat hår och med röd mun men skärblekt skinn och ögon, som logo och samtidigt voro rädda, och för andra gången inom en minut höll drängen på att förlora sig. — Nej, ropade han och hoppade högt i luften med ett skratt, nu gett jag skynda mej, annars tar mej fan och moster Ångerman. Nu kommer drängen hem, sedan han leende upptäckt lillbåten i drift ute på sundet, och nu står han på vedkasen, lunggenomvåt. Vad ser han? Tre långa karlar på stranden, i storstövlar och stormkavajer och med tjocka amier om halsen och mössorna