BOTTENHAVSFISKARE 22 s nerdragna. Notbåten ligger full i vatten och hugger och hugger, och på en sten framme vid stamknoppen står den vitfladdrande gumman Ångerman som ett spöke i skumrasket och stormdånet, och skummet stänker om hennes stadiga ben — och hon gråter och viftar. Drängen skyndar ner till stranden, går ut i sjön till midjan, ropar åt de andra karlarna, som komma: — Ohi, ohej! Så bra ni kan! Så ta vi hem! Ohi, ohej! När båten är förtöjd och klar och drängen kommer upp i bryggstim, ur vars skorsten rök börjat stiga, frågar honom gumman Ångerman: — Men varnasch kom du från? Var du pä bögden? — Så I tala, moster, sade drängen, mitt i vecka! Jag var sör i hamna och tog rätt i lillbåten, och äsch I vill veta't, så ligg han fast sör i lotskuttern. Då grät moster Ångerman, ty hon var från barkbrödets tid och älskade sina ägodelar liksom drängen sina. — Henen, sade gumman och satte fram flaska och glas, henen .. ska du få en sup .. etter du är trogen i våran tjänst.