26 2 LUDVIG NORDSTRÖM dra strå! tillade hon med piken vänd mot Greta, som sög på en halv cigarrett. — Det var fäll detsamma, om det val vackert vär i morron, ropade Greta ut över det svarta vattnet, då I ha pojksola1 oppe i aftan moster. Gumman svarade något, som inte hördes, och båten gled ut på sundet. Pär-Erik vände sig till Greta och sade: — En ska bli så där gammal engång å! — Ja, äsch en få leva, svarade Greta, där hon satt barhuvad i halvmörkret. Gumman satt bak och mönde. Hon hade månen om vänster, och vattnet började räfflas i silver, men rätt framför henne låg Murresunds låga udde; den ensamma rönnen längst ut till höger på udden stod orörlig, och genom dess lövverk syntes den gula västerhimlen, medan landbergen drogo sin mörka massa ett stycke nedanför kronan. Det fanns inga moln på himlen, den var grönblå upp mot zenit, och i det grönblå flämtade några stora stjärnor med olika sken, men dagen sjönk med den gula branden till några timmars vila bakom bergen. Kvällen omslöt gumman och hennes båt. Solnedgångens sken speglades i viken längre fram, och över Rödharsudden syntes en rad av små gula ljus med ett grönt sken över raden, och det var en ångare, som gick norr över. Röken släpade längs landbergen, den gick söder ut. Gumman såg de små gula ljusen och mindes »Niord», med vilken hon och Ångerman engång reste till Stockholm. Kaptenen hade bjudit på mat. Det var 1 Pojksola ='månen.