BOTTENHAVSFISKARE 22 s dukat i hans hörn i matsalongen, och Ångerman blev förstås full och ovettig, men kapten skrattade bara, och mor Johanna grät. Det var den tiden, när Ångerman fick sex båtar strömming vid Flasen på ett varp. Nu var han glad åt sex fjärding, och sex tunnor var storfångst. Gumman tänkte på bergsprängarna från Värmland. Det var den tiden, hon hade vin hemma till salu, och nu var hon goodtemplare, men för det kunde hon smaka ett litet glas understundom; livet hade varit långt, och hon hade dragit Lina Ågrens Greta till solljuset, vilket hände en julafton för många år sen — ja, hur många, hjälpanes, mumlade gumman, rakt tjugu år sen på själva julafton, när gubben Zeterberg skulle till land och höll på att dränka sig; men Jan Ågren hann fram och tillbaka på några timmår och fick allas aktning efter den färden; och för resten hade också Pär-Erik sett dagen under hennes händer — vem av de unga i hamn hade inte gjort det. Men, log gumman med sin breda mun, när hon kom i silkesschalen, som var så äkta, att den hakade fast sig på fingrarna och stacks, och i livet med motveckena och klänningen med lillsläpet och breschen, så stod man på broarna och var avundsjuk, och gubbarna sade: — Satan, vad Johanna är schangtil! Men käringarna sade: — En kan vära grann, når en ha lönnkröga. Det gav gumman Ångerman tusan. Det sade hon själv. I alla fall hade hon och Ångerman brutit hela Murresund och om pigorna kallat Murresund för Sibirien, så var det detsamma. Hö fanns i alla fall i ladan, och potatis fanns i backen, och här fanns