26 2 LUDVIG NORDSTRÖM bete för två kor. Kunde någon i hamn visa upp ett nyttigare liv, fick han. Men ingen kunde, det visste gumman Ångerman och hon var mycket nöjd. Gumman steg i land och gick uppför den lilla sluttningen till ladan. Nu hade mörkret vuxit så, att månens sken uppfyllde hela rymden med sin lysande vithet. Ladan kastade en lång skugga åt öster över havrestycket och i rönnen där bredvid hängde de röda bärklasarna stilla bland löven, som hade en svag och blåaktig glans. Mot ladans vägg voro resta ett par liar och räfsor och två gräv samt en järnskyffel och ett spett. Alla verktygen kastade skuggor ifrån sig. Ur den öppna dörren sökte mörkret att strömma ut, men det möttes av månskenet, som i kväll syntes bestå av ett oändligt fint och blått glasdamm, i vilket varje partikel utsände ett svagt sken. Detta sken var lägrat över hela Murresund, det omslöt den lilla hammarn1 som gick mot stranden, det vaggade på aspskogen åt väster och granskogen åt söder, över lägdorna 2 syntes det ligga orörligt, det nakna hässjevirket tycktes spökligt i glansen, och när en fågel lockade inne i skogen, föreföll det gumman Ångerman, som om hon kände att den satt högt i en grantopp och med glänsande fjädrar såg utöver havet, som gick i dyningar och hade en blank månfåra. Gumman Ångerman gick omkring och tittade. Det fanns inte någon människa på Murresund. Gumman tittade åt öster och såg havet mellan Åskäret och Udden. Därute var gubben med skötarna och om 1 Hammare = lövdunge. s Lägda = äng.