BOTTENHAVSFISKARE 22 s en stund skulle han komma hem och sitta tyst som vanligt vid bordet och kika under lugg, till dess han fick sitt grötfat framsatt. Men där låg hans yxa framför henne, och det kändes, som om han bara var nere vid båten för att hämta något. Gumman gav sig till att valla i väg utåt lägdorna. Hon gick och såg på havrestycket först och sen på potatisen och plockade några stycken, som hon plockade ägg under hönorna, och lade i förklät, snöt sig i förbifarten i de jordiga fingrarna och fortsatte uppöver dikesrenen, och däruppe på berget glödde lingonen svartblankt i riset, och några ängsnejlikor lyfte sina späda kalkar och drucko av månskenet. Slutligen satte sig gumman på en sten bredvid ett tomfat, som innehållit ladugårdsspillning och gammal lake och hon sjönk ihop, medan hon såg rätt fram. Rätt fram var först det svarta lötsberget, men strax till höger om dess udde syntes ljusen skimra fredligt och stilla ur alla fönster i hamn. — Vad Gud är god! mumlade gumman för sig själv, då hon satt ensam ute på stenen. Varför var Gud god? Därför att han låtit gubben och gumman Ångerman uppnå en ålder av sjuttio år, under släp och slit, under vintrar av köld och hungerfara, med vatten i blåmjölken och bark i brödet. Därför att han räddat gumman undan gubben, när han supit sig full och sprungit efter henne med yxa och kniv. Därför att hon fått stiga upp tre och fyra på rnornarna och hala de våta och kalla skötarna, gå i solgasset med lien och räfsan, vada i snön, förkyla sig i regnet, bränna händerna fördärvade i saltlaken, ängslas i stormen, när