26 2 LUDVIG NORDSTRÖM männen voro på sjön, sköta sjuka, tåla skamord, svettas och pinas, allt med flitiga händer och värkande rygg. Därför att hon aldrig fått en son eller en dotter att ge i arv, vad åren samlat. Därför att hon snart skulle dö och bli till ingenting och inom ett släktled vara glömd som den lilla våg, vilken just nu brast i stranden. Gumman satt med händerna knäppta i skötet och stirrade rätt över sundet, men hon såg inte, vad hon såg, utan åren gingo förbi henne, eller hon gick genom åren, som genom en lång gata med många skyltar och med mycket att se i fönstren. Det egendomliga var emellertid, att över alltsammans syntes en ständig sommarhimmel med vita moln, som gledo. Så att, om hon mindes de olika händelserna under olika tider av året, var dock luften omkring dem hela tiden sommarns. Medan gumman satt orörlig och mindes, blev månskenet ännu vitare och lyste starkt på hennes ansikte, som framträdde ur platsens skugga. Det var uppfyllt av rynkor. Från ögonen gingo de i solfjäderform åt tinningarna och mötte de horisontala vecken, som runnö ner från pannan, medan de grova vecken på var sida om näsa och mun delade upp sig i nät på var ansiktshalva. Ansiktet kom att synas som under ett flor, men under floret lyste ögonen blankt i pann-skuggan. Nedåt halsen föll likaledes skugga, och sedan satt kroppen i mörker, men på händerna föll ljus från månen. Händerna voro tjocka och fingrarna knubbiga. Det var fläckar på skinnet som stora fräknar, och renheten hade väl sina brister, till och med i månskenet.