BOTTENHAVSFISKARE 22 s sade, att det var lite utström, men han tänkte pröva. Då det bara var tre båtar på hela stranden, kunde man måhända få fiska. Och nu låg Ångerman vid Rå. — Henen1 ha jag fått mycket strömming, sade gubben och granskade det svarta vattnet. Jag tyck, det är minner sjö. Det dåne minner. — Loeknéus kasta nu, sade Danke. Olga hade lagt sig ner på näthögen med ansiktet i händerna, men Hanna som var ett vekare sinne, hängde över relingen. Plötsligt lyfte Olga på huvut, och då var hon blek. Ögonen hade knappt någon färg, och en stor valk av håret hängde ner i pannan. — Titta! Ha I sett så svart en himmel. Jag tro, det val yttersta domen. — Det dåna bortur sjön, kved Hanna. Och det är ju så mörkt som om natta. — Be en bön, äsch2 I är rädd, sade Ångerman. Sjön är fali grav3 där i Rensviksudden. Ser du, att han int är så grav henen, Danke? — Då Loeknéus har kastat, gett fäll vi kasta, svarade Danke och körde upp Olga. Hanna fick ligga i akterstammen, hon var så utmattad, att hon grät, men Olga stod och svor för sig själv, och Danke var tyst. Landgården roddes ut, och gubben höll båten in mot klipporna. När dyningen drogs tillbaka, gapade de gulslemmiga bottenstenarna fram, och därvid hördes dånet längs stranden tydligare. — Ro! skrek Danke och kastade ändstenen. Hjälp morbror, Olga, annars komma vi på strand! Landgården låg i en lång båge på de svarta dyningarna, och garnet sjönk sakta. När Danke hängde 1 Henen = här. 2 Asch — om. 3 Grav = grov.