26 2 LUDVIG NORDSTRÖM akter ut över stamknoppen och band alla linorna i kroksköten, kände han hur det hisnade i magen av gungningen. Därför började han sjunga. Men Olga hade satt sig till bakårorna. — Hur stå garnet? Är det fali strömt? frågade gubben. — Inte, hela kroken vaka, se I fäll, och garnet stå rätt upp och ner. Men vi få sköta1 tampen här på hugglina, annars flyt knappt vakarn. Så grant ha vi int haft kroken på hela sommarn. — Jan Ågrens ha visst tagit upp och farit hem, sade Olga lågt. — Ha Jan Ågrens farit hem, morbror? ropade Danke. — Ingan. Si'int du båten nor mot revet. — Ro in i Rensvika! ropade Danke. Nu är det klart. — Det ha vurti fali mörkt, sade gubben, när Danke tog sin åra. Strömmingen ska fäll gå bra, när det ha vuri sån åska i afton. Bädda nu, stinter, så få I sova. Vi gett opp klocka tri. Båten gled ur dånet och dyningarna in i den lilla naturliga bassäng bakom klipporna, som kallades Rensviken, de ankrade tätt intill Simon Locknéus' båt, där man satt och åt kvällsvard. Det hördes i luften ett brusande, men det föreföll avlägset och högt i rymden. I vikens mynning låg ett streck svärtor, och när de höjdes av en våg, syntes de simma i rad emot himlen. — Hadd I nå strömt? frågade gamle Simon. 1 Sköta = skarva.