BOTTENHAVSFISKARE 22 s — Garnet stod rätt upp och ner, svarade Ångerman. Tro du vi få storm. — Jag känn int nån sug i luften, jag vet int. En få fäll sova med ett öga omsänder, sade gubben Locknéus och kröp ner. Så gjorde man ock i Ångermans båt, och natten vilade över havet och de båda båtarna. Danke låg länge vaken och såg, att ett par stjärnor tändes, men till sist somnade han, och bara gubben Ångerman var vaken i båten. II. En alldeles ensam mygga kom surrande över de sovande. Varifrån kom en så ensam mygga? frågade sig gubben Ångerman, som låg med fårskinnsfällen ända upp till hakan och mössan ända ner på näsan. Under mösskärmen följde han med blicken den surrande myggan, som ibland liknade en fågel långt borta i himlen och ibland liknade en fluga, när den var tätt inpå honom. Slutligen vände den, surrade en stund och blev tyst, och när ännu en stund förgått, gjorde Danke en häftig rörelse, och sedan hördes intet mera surr. Nu är myggan död, tänkte gubben, och då kunde han inte låta bli att skratta för sig själv. Havet dånade inte så starkt längre. Även det var sömnigt; bara var tredje eller var femte våg orkade brusa mot klipporna, och de andra gledo sakta in. Luften var stilla, ty bruset kom jämnt och med bestämda mellanrum. Men högre upp fanns nattvinden, ty molnen släpade fram; de gingo inte fort, men det-