26 2 LUDVIG NORDSTRÖM syntes, att de passerade på väg till andra platser.. Sjöfågeln jämrade, och det plaskade mot båten; sensommarnattens många olika förstämda ljud uppfyllde rymden. Engång i kvarten reste sig gubben upp och spejade över havet. Det vita brottet mot Rensviks-udden blev allt mindre och de välvande dyningarna allt längre och lägre. Gubben Locknéus satte sig också upp ibland och spejade. Men de unga sovo med nakna ansikten i nattluften, och kvinnorna snarkade. Engång, när gubbarna rest sig ungefär samtidigt, sade Simon: — Det ha bedarra bra nog nu! — Ja, svarade Ångerman, jag tro rakt vi få blek-stilla i märan. — Det tyss fögan så, sade Simon. — Jag si, kroken din vaka, sade Ångerman åter. Då svarade Simon: — Jo, han gör nog det, men halva landgårn står under. Jag tro, det klarna snart. Det lyse ljusna östat. — Det känns nog så kallt, sade Ångerman. Klocka är fäll halv två, tänk jag. — Nog tänk jag det, svarade Simon. — Då få en fäll sova en timma, äsch en kan, sade Ångerman och kröp ner. Han låg vaken och blundade. Gryningsluften blev kallare och kallare och kylde ögonlocken i samma mån som ljuset ökade. Gubben frös cm fötterna, och han kände rysningen löpa efter skinnet, när han rörde sig. Därför sökte han ligga alldeles stilla, men när plötsligt en våg skakade båten, fick han en törn, och då kände han kylan. Klipporna reste sig bortom relingen och deras överrand började lösas upp i ett skimmer, som darrade.