26 2 LUDVIG NORDSTRÖM Danke hängde i förstammen och följde flarntern1 och undersökte. — Det har sjunkit en halv fot så mått, sade han. — Si du nån strömming då, frågade Ångerman. — Det är int gott att se. Det är ju svart neat hänn som i graven. Ett par tri ha ja fäll alltin sett. Dom hugg fäll nu, når sola går opp. — Ja, det ljusne nu, sade gubben. Det blänk på vattnet. — Ja, mäsa komma. Vi gett vänta en stund till. Dom sov nor i Torsgropa. Ser I, morbror, att Asper ligg där vid Blåstensrevet ändå. Han ha lagt i natt. Och sjön ha ju sluta rakt. — Vi få fäll ro in då! sade gubben, som stirrade på kroken. — Ja, svarade Danke, int kan vi göra nå än på en timme, tänk jag. Ingen fågel hade denna hatt sjungit r skogen, men när nu luften gulnade emot soluppgången och dess föregångssken lyste i daggen, började fågelkvittret. Morgonen klarnade hastigt, och gubben Locknéus väckte de sina, men i Ångermans båt var sömn över alla. Till och med gubben själv hade somnat till slut. Gubben Locknéus for kring kroken och såg, att den vakade, men när han såg sör mot Rå, syntes intet av Ångermans krok; inte ens vakarn kunde skönjas, endast en mås låg och- sam och skrek då och då. Nu kom morgonbrisen, och sjön hade i ett slag vuxit upp igen. Gubben Locknéus rodde in på viken och väckte Ångerman, som alltjämt sov. — Ångerman! sade han. Kroken din vaka int. 1 Flarn-tern = nätets övre kant med korkstycken, (flarn) till flöte.