BOTTENHAVSFISKARE 22 s — Vaka han int? mumlade Ångerman med stillastående ögon. — Jag kan int si'n. — Int si'n. Och han vaka, når vi var ute för en stund sen. — Men sjön ha komme. Det val stormen. Måsa skrik, och sola häng i moln, och det ryk tå himlen. — Få fäll si åt då! sade Ångerman reste sig och purrade ut. Fastän flickorna knappt orkade öppna de svidande ögonen mot morgonljuset, vågade de ingenting säga, ty nu visste de, vad det gällde, och därför rodde de tyst. För sig själv utbröt gubben till sist: — Skulle'n sjunka rakt, mens vi sov så liten stund! — Jag si vakarn, kom svar från Danke, som dragit på sig vaxduksförklädet. Håll rätt så! — Ha'n sjunkit? — Ja, hu då, han ligg fäll ett par famnar djupt. Vi gett be Locknéus hjälpa oss. — Lyse det vara tå strömming? Giss på, om han är full i strömming kanske! — Ingan! Det lyse bara svartvattnet. Det är strömmen och sjön bara. Men nå lite strömming tör det fäll vara med. Men tänk I läste den hänn båten med strömming? frågade Danke och trampade på ett bord, så att en vattenstråle steg in. Båtsatan eran är ruten, hör ji morbror! — Tramp int sönder båten, lidling1! Nog fan håll båten, om du bara kan skaffa hit strömmingen! ropade gubben och tillade: — Hur fan ska en göra nu då? 1 Lidling — odåga.