26 2 LUDVIG NORDSTRÖM Då räckte Danke ut armen och pekade mot horisonten, där solen hängde i moln. Han pekade på havet, som så hastigt förvandlats från ett böljande fält av nattens dyningar till oroliga och skumtoppade vågor, vilka bröto med ett tilltagande dån, och pekade på bränningarna, bakom vilka klipporna började leva upp i det gula solskenet, och på måsarna, som under oroliga skrin flögo högt över stranden. Det borde väl synas, sade han, att stormen kom; och Locknéus skulle snart ro hem, han höll ju på att hala in stenarna. Aspers nor vid Blåstensrevet voro redan under segel. Antingen måste man be Locknéus om hjälp eller fara hem och ömsa båt och få några med sig. Flickorna tiggde, att man skulle be Locknéus, och Danke började svära. Men gubben blev så arg, att han måste upp och skaka på sig, varvid ena årån föll i sjön, och Danke frågade, vad han tyckte: en gubbe, som inte kunde lägga in en åra ordentligt, skulle han duga till att få in en hel skötkrok, som stod tri famnar under vatten, och då stormen kom. Gubben blev vit i ansiktet, ögonen flaxade under de grymma bryrten, en ström av snusspott trängdé över läpparna, rann nerför det yviga skägget och droppade på västen, och inte ett ord svarade han men började vända båten mot Locknéus, som begripit att något var galet och därför kom roende. Locknéus stod upprätt i sin båt, en gammal fiskar-hjälte van vid storm och möda, och frågade, hur det nu skulle bli. Ångerman satt hopkrupen på rotoften och kunde inte tala, därför att han hade munnen full av snus och ilska. Danke förklarade saken; Lock-