BOTTENHAVSFISKARE 22 s néus kom över, och hans båt satte segel. Men ehuru man nu försökte på alla de sätt man av ålder kände, lyckades man ändå inte få upp den sjunkna skötkroken. Då skotade man till sist med en svinhårs-lina, och när vålan kastats, utmärkte trälappen, var Ångermans krok låg, ett par tiotal famnar från de ökande bränningarna vid Rå. Vinden svängde under hemfärden och blev nordlig, sjön stod som en ur om bogen och sköljde in, men solen hade seglat upp i rymden och sken glatt emellan de oroliga molntapparna. Och så fort man kom hem, lät gubben Ångerman dra upp båten på strand. Gumman Ångerman stod på bron och jämrade sig över den soliga störmen, som ej ville lägga sig. Hon såg upp i himlen under handens skydd, och katten jamade vid hennes fötter, medan hönsen kluckade på gården nedanför bron. Men Danke och flickorna sade bestämt, att om inte Ångerman lånte en ordentlig båt, så fick han fara ensam till Rå efter kroken. Ville han däremot skaffa båt, så kunde han purra ut, när det var klart, nu skulle det bli sovet en timme, ty natten hade inte skänkt en blund — sade jäntorna och gasp. III. Nu gick gumman ner till stranden, där gubben stod på knä vid skötbåten och snickrade och svor och klådde sig i huvudet. Han visade henne, vilket stort hål, han måst tälja upp och passade in den nya