26 2 LUDVIG NORDSTRÖM maten ruttna bort för oss. Går och säg det! skrek gubben med darrande mun och stapplade ut på bron i förmiddagssolen och gick ner till båten igen. Gumman drack en kopp kaffe och grät en stund med huvut mot bordet, och sedan gick hon nor till Zeterbergs. Hon gick in i den låga stugan och sade: — Goddag, goddag, här i gårn! och satte sig på utdragssoffan vid fönstret, sköt halsduken ur pannan och torkade svetten, lade socker i koppen som bjöds henne, och sade till sist: — Ja, Herre Jesses, I ha fäll hört, tocke elände det har vurti med kroken våran. Han har ju sjunke i natt för oss sör i Rå. Int rådde gubbstackarn och Danke och jänten få oppe'n, och det vart int bätter, når Simon hjälpte till. Och så haf ju gubben så toket ställt med redskapen, så det håll int för'n länger. Och aldrig var det lönande tala me'n, för bäg1, det är han då, som han alltin har varit. Och nu så gett vi låne en båt, för Danke och jänten neka rakt att gå ut i skötbåten våran, för den är sönder, och int kan'en duga i det hänn vädret, så mycket gett jag med begripa, fast int gubben si nå. Och en karl gett vi ha, så jag undra, om vi int kan få låna skötbåten eran och om int August kan följa med. August kom in, eftersänd, och sade: — Va ska I ha gubbstackarn på sjön för i tocke väder? Det är bätter, om Danke och jänten far ut ensammen. Dom klara sig grant alle gånger. — Tro'nt du, jag säg det, men vad tänk du Ångerman säg? Han lev, gubbnecken, rakt så en kan bli vettskrämd, så gammal han är, svarade gumman, och 1 Bäg = envis.