26 2 LUDVIG NORDSTRÖM ovan syntes en tjock blå skjorta, och hängslenas nickelspännen glänste mot det blå yllet. På huvut hade han en mycket gammal skärmmössa, blank och vitgrå av årens smuts, och skärmen var ett nät av sprickor; och på fötterna hade han sälskinnspjäxor. Med en stilla och hånfull blick följde den lilla gubben Augusts rodd, och snusranden i skägget öppnade sig, och gubben spottade betänksamt, varefter han återgick till arbetet utan att längre synas ha minne kvar av att något varit emellan. Då kom gumman tultande och ropade åt honom: — Du ska fäll stanna hemma, du Ångerman, då August följ med Danke och jänten, så då drick du kaffe efteråt, når du vill! sade gumman inställsamt, men gubben spottade sakta, tittade på henne och svarade: — Ska jag låta ungdomen fara och riva sönder kroken åt mig! Tro du, det blir nån ordning, om dom far ensammen? Om du tänkte så långt, som näsa din rack, så hade du nå vett. Bedrövad vände gumman om, men gubben stapplade i väg till sjöboden. — Ska I med, I morbror, når August far med? frågade Danke. Jag tänkte I skulle vara hemma. Vi red oss nog ändå. — Ja, där i sängen och grötfatet! — Stanna hemma I, morbror, det val int nå gjort för er där i båten ändå. Då trätte gumman Ångerman bakom honom. — Hua dej, Danke, så du tala! Ska du säja så åt den som är gammal, tyck du? Danke visslade, och gubben teg, och de andra