26 2 LUDVIG NORDSTRÖM som hoppat ner, strök sig emot henne, så att hon böjde sig och smekte den, sägande: — Sov du, Ångerman? Uppe i himlen hånskrattade den tillfrågade, men i detsamma såg gumman från katten till soffan och såg, att gubben låg så orörlig. — Ångerman! ropade hon och skyndade fram. — Ja, skrik nu! svarade gubben oppe i himlen. Det var tids på, det! Gumman hade känt på liket och for ut som en eld och skrek från bron åt alla håll: — Hanna! Hanna! Hanna! Det var fosterdottern. Gubben kunde från himlen se, hur denna stod i en sjöbod lutad mot en stabbe och pratade och skämtade med andra hamnjäntor. Han såg grannar kring vedbackarna vända sig och hörde dem ropa: — Va gorma du i, Johanna? — Ångerman är död, och jänttrollet är på hamna! Var ä hon nasch? Var ä hon nasch? skrek gumman, och i detsamma började tårarna komma. Då vände sig Ångerman uppe i himlen till Söderberg, pekade ner på gumman, där hon stod hemma på bron och grät, så att hon skakade, och sade, med skinande ögon: — Men hon gråt ändå, käringa! Hon tyss nog ska sörje ändå! — Nog ser det så ut, sa Söderberg, och de som stodo runt ikring de båda gamla gubbarna, klappade Ångerman på axeln. — Du få si ette, vad dom gör där i hamna, Ånger-