BOTTENHAVSFISKARE 22 s man, sa Söderberg. Det håll på bli bekant med dödsfallet nu. Ångerman såg hastigt ner. På vedbackarna hade man sänkt yxorna, kvinnoansikten tittade ut genom dörrar och fönster och ropade: — Va säj I? Ha Ångerman vurti död? — Ja, hon säj så, Johanna, svarades från vedbackarna. Och det tillades: — Men var ä Hanna? Ångerman såg Locknéuses Margreta skicka sin Kalle till Sundströmmens, där Hanna mest brukade vara, och han sprang och kom ut på sjöbodbryggan och skrek: — Hanna! Ha'nt du vett, männisch? Vet du int bättre än stå här, då Ångerman ha vurti död? Vill du hä dig å hem, ditt troll, och det på rappet ändå! Hanna gav till ett rop och sprang. De andra ungdomarna blevo tysta. — Si du där, Ångerman! sa Söderberg och pekade i ett par stugor, där gummorna stodo framför väggspegeln och slätade till håret. — Vi få nog lov till å gå och hjälpe Johanna! sade de. Det tör nog ska bli ett schangtilt gravöl nu. Ångerman vände sig uppe i himlen till Söderberg och sade belåtet: — Dom ha jussom veta det därner i hamna, att vad det komma an på Ångerman, så ha han då int vari nån vanlig skithund. — Vi ha nog sitt det häroppe å, svarade Söderberg. Ångerman såg lite misstänksamt på gubben vid de orden. — Jag tänk, I ha'nt haft nå ont å det, sa han.